Finland igen

1 April 2017, Helsingfors

Rågbröd till frukost. Ordentlig ost. En annan tesort än matcha. Med det började min första morgon i Finland sen 7 månader.

Jag sov bra och var inte speciellt trött på morgonen. Jetlag känner jag inte av om man inte räknar med att jag vaknade någon timme tidigare än vad jag oftast vaknar på lediga dagar. Jag känner mig aningen sysslolös men får en aktivitet av att gå till matbutiken tillsammans med mina föräldrar. Drumsö har ändrats ganska mycket under tiden som jag var borta och nu har vi ett nytt köpcentrum "Lauttis".

Jag kom till Drumsö med samma höstjacka jag klarade mig med hela året i Japan. Medan jag är på väg att sätta på mig den och mina tygskor hör jag till min förskräckelse mina föräldrar nämna ord så som "mössa" och "vantar". Så ser jag min pappa iklädd i en dunjacka. Min pappa. I en dunjacka. Ett hur kallt land har jag återvänt till?


Det snöade fredag förmiddag efter att tydligen ha varit fint i veckor. Snön återvände passligt samtidigt som jag. Ett sammanträffande eller ödet på spel? Jag lånar en mössa och vantar och klarar mig bra den korta sträckan till köpcentret. Mina föräldrar presenterar ivrigt alla nya butiker, matställen och anläggningar vi fått medan kommunalvalskandidater delar ut sina broschyrer med godis och leenden. Min mamma har tydligen redan utrustat mig med några nödvändigheter. I mitt kylskåp samt en kasse som låg på köksbordet som jag främst ignorera ligger bl.a. rågbröd, karelska piroger, ost, oliver, vindruvor, mandariner och annat smått och gott jag tycker om att leva på. Trots det hittar jag mera grönsaker och ostar att lassa på medan vi är i butiken. Likaså schampo, tandkräm och deodorant för jag vågar inte lita på att jag har något av de hemma hos mig.

Mängden ostar alltså'
Min mamma lagar en av mina favoriträtter åt mig, vegetarisk lasagne, den med mycket selleri i. Så jag har saknat ugnsrätter! Jag äter två portioner och tar en tredje med mig för att äta senare i min egna bostad i Majstranden, som jag raskt måste återvända till efter maten. Jag ska städa undan allt jag lämnade framme igår efter en hastig avfärd och förbereda mig inför en fest eller två som jag blivit bjuden på.


När allt kommer omkring är jag främst av allt en matblogg. Nam!

Min lägenhet känns inte riktigt som min egna. Min syster har t.ex. bytt plats på min säng och jag måste kvickt möblera om så att det ser ut så som jag hade det, även om hennes möblemang sparar på mera utrymme än mitt. Så koncentrerar jag mig på att sätta in alla kläder i skåpet och böcker i hyllan. Sen är det Vanda som kallar.

Jag far på min kompis Hannas inflyttnings/födelsedagsfest. Jag småspringer genom järnvägsstationen för att säkert hinna till tåget som åker från andra änden av stationen men skulle ha hunnit mer än väl genom att bara gå. HRT har ändrats sen jag senast åkt med dem och jag har svårigheter med att betala min biljett. Det var så enkelt att bara visa sitt kort och trycka på en knapp, nu är det tvärtom med flera val och tryck. Jag ska nog åka med tid i framtiden och enbart med spårvagn och metro där jag aldrig visar mitt kort för att undvika det här besväret.

Det är lite absurt att se mina vänner igen. "Hur var Japan?" frågar de och hur skall jag svara på det? Otroligt bra. Fantastiskt. Den bästa tiden i mitt liv, egentligen. Med ett par ord får jag beskrivit mina erfarenheter och känslor från 7 månader. Frågan verkar absurd, men i själva verket behöver jag inte flera ord än så för att beskriva hur det var.

Efter att ha talat och kommit fatt en del med allt som pågått i våra liv på sistone börjar jag känna mig ganska trött. Klockan närmar sig 22 då jag tackar för min del och lämnar festen för att snabbt hinna titta in hos Jon som firar sin avklarade kandidatexamen, innan de fortsätter festandet på stan. Det är ganska roligt att två av mina kompis "klickar" har fest redan första dagen då jag är tillbaka för nu kan jag träffa så många av mina vänner som möjligt utan att själv måsta organisera någonting själv. Det är jag för trött för. Hos Hanna träffade jag en del människor från ungdomsgruppen samt fick se lite nya ansikten och hos Jon har en stor del av mina studiekompisar samlats.

Kvart före 23 ringer jag på dörren som Jon kommer och öppna. Han hälsar med et leende och en varm kram, berättar att mitt besök är det bästa han kunde ha önskat sig och så börjar det höras utrop Ella! Ella är här! längre bak från lägenheten. Jag blir attackerad med kramar av mina kära studiekompisar som alla samlas i en ring runt mig, smått i fyllan och uttrycker sin glädje av att se mig igen. Jag måste säga att sällan känt mig så älskad som nu. Så många har saknat mig och visar det nu så öppet. De är så glada av att se mig igen och uttrycker det så starkt och entusiastiskt! Det är aningen besvärande att verkligen stå mitt i en ring där alla ser på mig och väntar på att jag skall berätta någonting spännande om Japan, medan det är ganska tomt i mitt huvud, men på samma njuter jag av det, av att se hur jag har någon betydelse här.

Jag spenderar inte mycket tid med dem, klockan 23 fortsätter alla antingen till stan eller hem, och jag är själv jätte trött så det är min egna lägenhet och säng som kallar på mig.

Sådan var min första dag i Finland igen.

さようなら日本

31 mars 2017, Osaka

Min sista morgon i Japan.

Nej vänta, det blev fel. Min sista morgon i Japan under den här resan, för till Japan skall jag ännu återvända.

Förra natten lade jag mig till sängs kring klockan tolv men började läsa manga istället för att sova. Berättelsen höll mig uppe och jag lade ner min tablett först närmare klockan tre på morgonen. "Gör inte så här" skällde jag på mig själv i mina tankar. "Du har en tidig väckning imorgon" men det var tomma ord. Sist och slutligen var det kanske bättre så, att vaka tills sömnen tvingade sig på, istället för att ligga där och vänta på den.

Eftersom jag stressar oerhört när det kommer till att vara i tid hade jag min första väckning klockan 6.10. (Tre timmar sömn kan man väl leva på?). Det blev att koppla tabletten i laddning efter morgonnattens användning, tvinga i sig lite frukost, klä på sig, tvätta ansiktet, borsta tänderna och se till att jag inte glömt någonting kvar på rummet.

Igår hade jag tittat att jag kunde starta strax efter klockan sju till tågstationen och det gjorde jag, endast en 10 minuter senare än den originella planen, men det var bara bra det. Det var överraskande lätt att bära på två stora kappsäckar, en ryggsäck fullpackad med böcker och en tygkasse fylld med "viktiga papper". Tågstationen var en minut ifrån mig och jag slapp upp till perrongen med två hissar. Jag gav min sista 1000 yen åt biljettmaskinen och hoppades på att inte behöva köpa någonting mera med kontanter.

Resan blev och kosta 870 yen och tog cirka 50 minuter. Först åkte jag lokala Nankai Line tåget från Kishinosatotamade Station till Sakai Station där jag bytte till Nankai Line tåget som åker till Kansai International Airport. Framme var kanske kvart över åtta. Båda tågen var fulla nog för att jag inte genast fick sittplats, men inte överfulla så att jag skulle ha haft problem med att ha två kappsäckar med mig.

        
 

Efter att ha talat om att kånka saker med Anna på onsdagen, och höra henne nämna dom stora kärrorna som finns, insåg jag hur geniala dom är och tog en så snabbt jag såg en, efter att ha anlänt till flygfältet. Det var faktiskt lätt att sätta precis allt jag hade med mig i en kärra och skuffa på den till hissen och upp till fjärde våning där de internationella avfärderna går från. Kön till Finnairs check in var inte speciellt lång, det fanns endast ett par personer framför mig då jag ställde mig i den. Sen var det dags för sanningens ögonblick; någonting jag fruktat redan före jag kom till Japan, nämligen vikten på mina kappsäckar. Först placerar jag den gröna på viktbältet. ...22,3 kilo! Under gränsen! Med flera hundra gram! Sedan den gråa... tre kilo övervikt... äääähhh... jag blir tillfrågad om jag kan packa om för att få den igenom om det gör jag, pinsamt nog lite vid sidan om men ändå på ett ställe där alla kan se mig. Jag tar ett par japanska böcker och placerar dom i min "viktiga papper" väska, likaså en obi eller två. Flaskan sake kunde jag också ta ut då den är bland de tyngre sakerna jag har med mig. Vid det här laget har en turistgrupp ställt dig i kö men jag får gå tillbaka till följande disk som blir ledig istället för att börja köa igen. Jag placerar den gråa kappsäcken på vågen och hoppas på det bästa... 22,9 kilo! Jaaa jag är igenom! Utan några extra kostnader som helst! Glädjens stund är här! Jag som hade sett mardrömmar om att båda kappsäckarna skulle vara så överviktiga att jag skulle hamna betala extra för båda!


Jag får min boarding pass och skickas iväg till andra sidan portarna. Jag ser en postlåda vilket innebär att det är dags att skicka mitt health insurance kort samt mitt simkort nu. Vykorten jag skrev igår kväll släppte jag ner i en postlåda på vägen till tågstationen, men de här två ville jag ha med mig ända till flygfältet. Ingendera kuvert har färdigt limm på sig, så som jag är van att kuvert ska ha, men jag frågar efter tejp vid en infodisk och blir erbjuden limm. Hon berättar också hur jag skall limma det konstiga kuvertet jag fick med health insuranse kortet. Helt som vilket annat kuvert som helst, tydligen, med att vika fiken. Jag skall strunta i hur det är vikt annars.

Klockan är knappt nio och min boarding börjar klockan 10.05. Jag fortsätter min lugna och långsamma färd igenom flygfältet och noterar hur jag inte stressar över att hinna just alls tackvare att jag startade en timme i förtid i jämförelse med när jag skulle ha måsta starta. Jag klarar mig genom säkerhetskontrollen utan problem, men blir av med min flaska sake, som jag av någon anledning inte insett att jag inte kan ta med mig till flyget. Samma med en flaska melon limu, som jag hade tänkt dricka igår men inte hade lust för sen heller. Ingendera var tur nog dyr, men det var synd att bli av med goda smakupplevelser. I följande kontroll kollar dom mitt visum och jag skriver på ett papper om hur jag inte återvänder till Japan mera med detta visum. Jag gav också tillbaka mitt residency card, men får det tillbaka efter att de klippt ett hål i det och gjorde det därmed ogiltigt. Det var en positiv överraskning. Jag älskar att samla på mig saker och minnen, men Japan har hittills bett tillbaka precis allt, från studiekort till simkort.

Jag köper dyra souvenirer i form av choklad och yatsuhashi. I kön till kassan tittar jag förundrat på hur en japanska mannen framför mig köper choklad värt 60 euro. Här tyckte jag att 30 euro var en stor satsning.

Minitåg till rätt avgångsport

Mitt flyg avgår från Gate 6. Jag hittar ett tomt bord med eluttag och fortsätter ladda min tablett vid det. Runtom mig ser jag massor människor med nordiskt utseende. Blont hår och blåa, gråa eller gröna ögon. Ljus hy. Kläder och väskor i stilar och märken jag är bekant med. Det känns konstigt. Jag vet att det här är min kultur, men den har aldrig känts så avlägsen. Jag hör folk prata svenska och norska. Lite roligt är det kanske?







Då det är Finnairs flyg talar det givetvis finska på flyget. Jag är i kontakt både med en finsk och en japansk flygvärdinna men det är den finska som välkomnar mig på flyget med ett kiitos. Alla meddelanden görs också på finska och jag känner gråten i halsen. För varje ord jag hör på finska, för varje ord jag ser på finska, ju mer känner jag tårarna komma. Ibland är det den japanska flygvärdinnan som serverar dryck till mig, men fastän jag redan formulerat meningen ブルーベリージュースお願いします i mitt huvud talar hon klar och tydlig engelska med mig och jag kan inte svara annat är "blueberry juice please" och leta rätt på näsdukarna jag vettigt nog packat med mig.

I flyget sitter jag på plats 43A, enligt reservationen jag gjorde en vacker sommardag i augusti. Bredvid mig sitter en äldre japansk man som jag inte utbyter några ord med alls under hela resan, förutom då jag skall gå förbi honom, men då också är det mest bara すみません och bugningar.
Yay! Peace peace!

Flyget är den längsta resan jag någonsin varit med om. Jag börjar med att läsa manga, fortsätter med att läsa manga, tar pauser där jag stirrar ut genom fönstret varefter jag läser lite mer manga. Höjdpunkterna är matstunderna för de ger mig någon form av aktivitet. Jag har min dator med mig och jag kunde skriva blogg, jag kunde gå igenom foton, jag kunde läsa böcker, jag kunde se på filmer men av någon anledning är manga, musik och fotande av landskapen nedanför mig det ända jag klarar av att göra. Efter en evighet ser jag på kartan över vad vi är och ser att vi just nått Rysslands östra kust och har en oändligt lång resa kvar. Mera manga. Nedanför mig är vyerna otroliga. Jag ser havet sluta med kust och kusten bestå av snötäckta berg. Vi skall flyga över Sibirien. Tanken piggar upp mig. Sibirien! Snö och is! Unika landskap man inte ser var som helst. Med jämna mellanrum fotar jag snön och isen, de höga bruna bergen och flodarna som sligrar sig mellan dem. Vädret är klart för det mesta. Ibland skiner solen så klart att jag måste titta bort och placera om min tablett, men på samma njuter jag av värmen.

     
  
  

Då det är fyra timmar kvar av flyget bestämmer jag mig för att se på film. Kimi no Na wa har gjort stor succé i Japan, men jag kan vara småsint ibland och har mina småsinta orsaker till att inte ha sett den under min vistelse. Efter att ha bojkottat filmen i ett halvår tycker jag det är dags att ge upp och se om den lever upp till sitt namn. Det gör den inte, men bra var den nog. Om jag inte skulle vara fast på ett flyg skulle jag ha fått kämpa med att se den men nu gick det bra. Något positivt.


Jag funderar på att se på någonting annat, men kan inte hitta orken eller motivationen till det. Jag försöker läsa mer manga men det går trögt. Jag brukar vara bra på långfärdsresor men nu är det ett enda pin.

Jag får uppleva lite spänning igen då vi börjar närma oss Finlands gräns. Jag ser isflaken som guppar i haven och sjöarna nedanför och undrar om jag kan se gränsen. Det gör jag, som ett klart vitt stäck som går i sick-sack genom skogarna. Så fort vi är på Finlands sida ser jag inte mer enbart träd och snö, utan små vägar och så småningom hus och bebyggelse. Jag känner igen Jyväskyla från att ha besökt staden några år tidigare och studerat kartan noggrannt och är imponerad över det hela. Långsamt, långsamt, låååånsaaaaamt närmar vi oss Helsingfors-Vanda.

 
長いいいいいいいー

Närmare Helsingfors är det molnigt. Så börjar landningen. Äntligen. Efter den längsta tiden i mitt liv. Flyget sänker sig och det första jag ser är snö. Av någon anledning blir jag överrasskad. Jag har spenderat 10 timmar med att se på snö, men jag hade inte väntat mig se det i Helsingfors, fastän jag nog sett väderleksprognosens utlovande om det tills idag. Förutom snön är det brunt och grått. Sådär som Helsingfors är större delen av året. Jag hade glömt.



Jag behöver inte vänta länge på mina kappsäckar. Nu har jag lite svårigheter med alla mina packningar. Förutom de fyra väskorna jag startade med har jag två plastkassar med souvenirer och jag är trött. Ack så trött. Jag vet att min pappa är emot mig och ser på min telefon att Malin också väntar på mig. Det glädjer mig att hon tog tid från sitt nyblivet hektiska liv att komma emot mig.

Jag vet inte vad jag skall känna då jag går ut till utrymmet där alla resenärer har sina nära och kära och vänta på dem. Jag ser Malin och jag ser pappa. Jag slänger mig, eller rättare sagt bara fäller mig mot Malin för en kram och stöter min näsa på samma. Aj. Så beordrar jag min pappa ta min väska medan jag ger honom en annan kram. Så ser jag dem. Mina vänner. Ira, Linnea och Sara. De har också kommit emot mig. Om jag inte skulle vara så trött och överraskad skulle jag börja gråta. Med tårar i ögonen ger jag dem alla en stor kram. Jag kan inte tro det. De kom emot mig? Till flygfältet? Hur gick det sig att jag fick vänner så bra som dem? Speciellt Ira kan jag inte förstå som åkte hela vägen till Helsingfors från Åbo bara för att hälsa på mig. Efter flera kramar och några ord ska hon åka tillbaka igen. Jag känner mig otroligt älskad och tacksam.

Sara gav Ira sällskap till tåget hemåt, medan Linnea som också bor i Majstranden fick skjuts med mig och min pappa dit. Malin har bott i min lägenhet de senaste 7 månaderna och det är spännande att se i hurdant skick den är. Jag träffar min sköldpadda Lola igen och alla mina saker. Sängen står inte rätt och Lolas terrarium har genomgått en förändring, det finns lite lådor och kassar med saker Malin ännu ska flytta bort men mitt hem är det ju nog jag kommit tillbaka till. Jag börjar packa upp mina väskor och talar smått med Malin och Linnea medan min pappa sköter någonting med min cykel. Jag berättar om mina upplevelser medan jag tar ut mina saker och frågar dem hur det har gått här. Förvånansvärt nog fick jag allting uppackat ganska snabbt men mina saker bildade en stor hög på min säng. Med Linis och Malins hjälp börjar jag vika kläder och klä upp dem på hängare, men hinner inte komma så långt med det förrän klockan börjar bli mycket. Planen är att jag skall hinna till Drumsö för att bada bastu och hälsa på min mamma. Dessutom skall jag ta min smutstvätt dit. Jag packar hastigt allt det som var smutsigt i en stor kappsäck och vi fortsätter till Drumsö. Förutom att vi har saker att föra dit, vill jag se min mamma och jag vill bada bastu. En stor orsak till som jag inte vill säga är att jag inte tror jag skulle klara av att vara ensam i min lägenhet, som inte riktigt känns som min mera. Den är inte hemtrevlig och mysig sådär som den var 7 månader sen. Saker står inte mera rätt till där. Skulle jag vara ensam natten där är jag säker på att jag skulle gråta mig till sömns.

På Drumsö är allting bra. Det är skönt med bastu och jag får äta gott. Vi firar jul.

Jo, jul.
(Mitt kap med dagen efter belysning)

Jag är trött men har svårt att gå och sova tidigt fastän jag inte riktigt har någonting att göra. När klockan blir 22 slutar jag se på tv och vandrar till sängs. Åtminstone har jag en skön säng här.



Daimonji

12 mars 2017, Guest House Light; 15°C, klart

Jag har länge beundrat Daimonji berget från mitt fönster i Richard's House och ända sen jag hörde att det är lätt att bestiga har tanken om att kliva upp själv lekt i mina tankar. Med min sista dag i Kyoto för en stund häröver, kändes det som ett passligt dagsprogram. Planen var att få så trötta ben att de gärna sitter stilla hela dagen i morgon då jag skall sitta i bussen till Tokyo i alltför många timmar.

För att det här var någonting jag gjorde ensam (jag har kommit underfund med att jag oftast har roligast ensam och bättre kondition eller vi ska säga uthållighet när det kommer till att gå jämför med de flesta andra här - inget illa menat), bestämde jag mig för att ändå ta med mina vänner med att snapchatta hela upplevelsen. Det gick suveränt för då jag startade klockan 10 japansk tid, låg alla ännu och sov i Finland och skulle inte vakna förrän jag redan stod på toppen av berget klar med mitt äventyr. 

Stigen upp till Daimonji börjar vid Ginkakuji templet. Jag hade läst att rutten upp endast tar 30-40 minuter och hade absolut inget annat för mig, så jag bestämde mig med att börja med att gå till templet. Det skulle ta mig 1 timme 24 minuter, men jag tror det tog mycket längre. Dels för att jag gick lite långsammare då jag snapchattade och dels för att jag stannade vid Kamogawa för att fota. 



ingen läser de här så lika bra kan ja lägga ut de redan som halvfördigt

Tillbaka i Kyoto... nej vänta Osaka?



9 mars 2017, Guest House Light; 9°C

Jag sov gott min första natt på det nya stället. Vaknade tidigt, men somnade om och steg inte upp förrän någon timme senare. Jag hade inte alls förberett mig dagen innan så jag hade ingen frukost som väntade på mig, men jag drack vatten och åt lite kaka som jag ännu hade kvar från Okinawa. Grymt hur en daglig blogg avslöjar ens sämre stunder så här för jag måste ju absolut dela med mig dem.

Medan jag satt och funderade på om en riktig frukost ändå skulle vara nåt' fick jag ett meddelade från Rei som sa att jag kunde komma efter mina saker när som helst. Så överraskade hon mig med att fortsätta att hon senare skulle till Osaka tillsammans med Melinda och att jag gärna fick komma med. En dagresa så fort efter vår semester till Okinawa? Tjaa... jag tycker nog om Osaka och skulle njuta av sällskap och någon form av dagssyssla annan än att packa om... beror väl på vad de har planerat göra i Osaka... 

Rei svarade med att Melinda hade en ryggsäck hon ville köpa och jag visste att det var en kånken för Melinda har talat med mig om det tidigare. Som en trogen kånken-fan var mitt val om att gå med självklart. Däremot hade jag ingen aning om hur jag skulle fixa mitt packande så jag föreslog ompackandet för senare och vi gjorde oss klara för vår avfärd till Osaka!

Efter att jag tvingat i mig en onigiri eller två och yrat runt Kyoto Station i letan efter Melindas favorit Starbucks att träffas på, lyckades vi hitta varandra och hoppade sedan på tåget till Osaka. Från Kyoto Station kan man ta Tokaido-Sanyo Line till Osaka Station. Resan kostar endast 560 yen och tar 28 minuter, vilket är ganska otroligt. Under resan uppdaterade jag instagram med bilder från igår som jag aldrig orkat ladda upp och fick massor med japanska kommentarer, vilket var lite roligt!

Någo Vocaloider och en folkmassa vid stationen
Väl i Osaka började vi med lite mer yrande, hittade Fjällrävens avdelning i ALBi köpcentret och en ryggsäck åt Melinda. Hon ville ha en svart men ändrade om sig och valde en svart med röda handtag. En vinst för Fjällrävens färgprakt! (Vem väljer svart när man kan ha mossgrön eller havsblå eller pastellgul eller...?) Jag kände mig lite stolt och glad över att se en nordisk produkt vara så eftersökt. Melinda är från Australien och där säljs inga Fjällrävar. De är ganska populära i Japan. Man ser dem dagligen om man rör sig på lite populärare områden. Ganska dyra var de nog, med en prislapp på 11 000 yen för samma ryggsäck jag färdades till Japan med, som var något på 50 euro (med rabatt) i Finland... Förutom ett smaskigt utval ryggsäckar presenterade de Stockholms karta vilket gjorde mig ännu gladare. Här har jag gått, och här! Alla dessa svenska ord! En reklam för Viking Line, se den här färjan ska ni åka med sen om ni tar er till Stockholm eller Helsingfors!
Efter ryggsäcken skulle Melinda ha Apples hörlurar så vi fortsatte till Yodobashi Camera, varifrån jag kom på att leta efter adaptrar, för såklart har också Guest House Light endast uttag med 2 hål... Jag hittade en för bara 470 yen och var nöjd med mitt köp. Även om jag har klarat mig i 6 månader utan en, och nu bara har 3 veckor kvar, kommer det att vara skönt att inte behöva tänka på huruvida jag kan ladda min dator och kamera eller inte. Dessutom går det säkert snabbare med den här än med den lilla USB laddaren Andrea lånade mig som har räddat mitt liv.

Melinda har på senare tid blivit vegan, vilket gladde mig, förutom från ett livsstillsperspektiv också för att nu var jag äntligen inte den med den striktaste besvärligaste dieten! Vi hittade ett okonomiyaki ställe i stationsbyggnaden med okonomiyaki på potatis. Även om vi sa och försäkrade att inget kött, kom de med bonito på toppen, vilket vi skyfflade över på Reis. Förutom den missen var det riktigt gott och ett trevligt ställe.

Smaskens!
Med alla uppköp gjorda tänkte vi fortsätta med turistande. Och purikura. Jag och Rei hade inte ännu tagit purikura tillsammans och det var någonting som måste ändras på! Vi gick till HEP köpcentret och hittade en amusement-våning med Osaka specifik purikura. Det var ett tag sedan jag sist tagit purikura. Det är nog någonting som kräver träning.


På toppen av HEP finns ett pariserhjul som var orsaken till att vi tog oss just dit. Med en topphöjd på 106 meter får man en bra syn över staden från den. Med biljettpris på 500 yen var det ett trevligt besök som jag kan rekommendera.




Som en riktig turist i Osaka är ett besök till Dotonbori ett måste. Som ni vet har jag varit där flera gånger tidigare, men Melinda har bara kört förbi så det var någonting för henne att se. Vi tog metron dit och beundrade Gilco mannen, som Melinda alltid velat se. Själv förhåller jag mig ännu också neutralt till honom.




Så var det dags för efterrätt vilket leder oss till någonting jag aldrig trodde skulle ske. Vi hittade absolut inga ställen som serverade efterrätter! På Dotonbori! Vi vandrade runt och runt, gick längs med gator kors och tvärs men hittade ingenting förrän vi kom till Takashiyama varuhuset, som gjorde reklam för två ställen med fokus på efterrätter. Det första vi snabbt vände om från för det var en restaurang med en Michelin stjärna och joo nej, inte med våra budgeter. Det andra stället serverade pankakor, vilket inte var vad jag hade varit sugen på men nu var vi desperata och dödströtta så jag gick gladeligen med på det. Pankakorna var faktiskt goda så jag var riktigt nöjd.


Efter att ha vilat ut våra trötta fötter blev det att fortsätta hem. Rei bor ännu i Richards, Melinda bor nära Kyoto Station och jag bor i Omiya. Det är kanske en halv timme mellan oss alla, men det finns så många olika stationer och tågverk i Japan att vi hade alla varsin linje och station som var närmast och enklast att använda, så vi åkte hem skilda vägar. Vi startade klockan 12 och jag var tillbaka efter klockan 21 så det som skulle vara en halv dags resa hade blivit en full dags resa. Men en rolig dag var det nog!


Exakt 6 månader!

8 mars 2017, Kyoto; 10°C

Nu har jag varit i Japan exakt ett halvår, 6 månader eller 181 dagar! Jag skulle inte ha insett det själv om inte Anna skulle ha gjort ett inlägg om hur hon nådde samma milstolpe igår. Så tiden går.

Jag kan ärligt säga att det här har varit bland de allra bästa besluten jag gjort i mitt liv. Jag har inte ångrat en sekund och det har inte gått en dag då jag inte skulle ha känt mig lycklig. Även om jag inte har känt mig värst olycklig har jag inte kunnat kalla mig själv lycklig och menat det till 100% på länge.

En orsak att jag kom hit var för att få en paus från stressen jag upplevde i Finland. Från mina studier, från mina framtidsplaner som borde göras och verkställas. Från mitt liv som borde formas och bli så bra. Det var överväldigande och jag ville tänka på annat istället. Ett utbyte var det perfekta valet. Jag fick min paus och på samma gör jag någonting som bygger på min framtid och mig som person, men som inte känns så jobbigt och allvarligt. Jag får ett halvår till mina hobbyer, som jag gör om till studier och livserfarenhet.

Komiskt nog spenderade jag dagen med att anlända till Kansai International Airport och fortsätta därifrån med tåg till Kyoto. Det kändes ganska sött och på samma lite sorligt, då jag nästa gång, inte om en alltför lång tid, skulle återvända till flygfältet för att resa hem.

I och med att det inte är så länge tills jag återvänder till Finland och kommer att skriva ett annat inlägg om vad som utbytet har gett mig tror jag att jag avslutar här med en sista mening. Jag är verkligen tacksam över att ha fått den här upplevelsen!

En vanlig måndag

10 oktober 2016, Kyoto;

Dagens läxor inför morgondagen:

4 sidor grammatikuppgifter från boken
1 arbetsblad hörövningar
2 arbetsblad med kanji
1 arbetsblad med verb

+ att läsa till prov som består av

2 kapitel vokabulär
18 stycken kanji

Dagens schema:

Skola från kl. 9.00-16-25 med endast en timmes lunchpaus och mycket korta raster mellan lektionerna.

Man får nog jobba hårt här.





26 september 2016, Richard's House; 27°C & mulet

Min goda sömnrytm har börjat sämrats kväll för kväll. Då jag i förrgår gick och sova kl. 2 fick jag inte sömn förrän kl. 3 igår natt. Som tur har jag inte haft några tidiga morgnar att ta stress över och jag sov så sent som till kl. 9. Under natten hade jag fått ett meddelande från japanska tjejen som vill träffas som jag tog en god tid på mig att svara på, för hon skrev både på svenska, japanska och engelska och hennes svenska var felfri så jag måste dubbelkolla min japanska.

En stund senare gick jag för att kolla resultaten för Advanced Registration. De var upplistade på en vägg i ett klassrum i Kofukan. Jag hittade genast mitt namn under kursen för arkitektur, jes! Sen var det bara att i rädsla leta fram mitt namn annanstans, men det hittade jag inte. Huh! Tyvärr blir det ingen ikebana för min del, men åtminstone får jag gå en annan cool kurs och så sparar jag 16 000 yen.

På vägen tillbaka hem stötte jag på Darcy, som frågade mig hur kursvalen skulle skrivas upp på blanketten. Jag lovade hjälpa henne och någon timme senare kom hon in på mitt rum där vi fyllde i blanketterna tillsammans.

Jag kommer att ta 10 kurser general japanska för nivå 2, japanese language seminar A, nihon no bunka tokkou A för nivå 2 (och 3) samt tradition and art in japan. Tillsammans blir det exakt 15 lokala studiepoäng.

Senare på kvällen gick jag också och hjälpa Rei med blanketten. Efter det hängde jag med henne och Anna som hade börjat titta på Stranger Things. Vi såg ett och ett halvt avsnitt varefter klockan var 22 och läggdags. Jag tror jag lyckades få sömn kring kl. 23 så yay progress!